Tur i oturen
Nu har jag haft mitt gömsle nästan i sex månader. Dessvärre har jag inte haft möjlighet att övernatta där mer än ett drygt tiotal gånger. Varje gång har jag dock fått se åtminstone mårdhund. Eftersom den rör sej när det är mörkt är det först nu under de ljusaste sommarnätterna jag haft möjlighet att fota dem. Speciellt många andra djur har jag däremot inte sett hittills, annat än någon enstaka älg som visat sig på mossen.
Under midsommarveckan hade jag hoppast få utnyttja de ljusa nätterna och fullmånen för att få bättre bilder av mårdhundarna men jag har dessvärre haft vädret emot mej. Det har varit både molnigt och regnigt. Igår såg det i alla fall lite ljusare ut och jag packade mej iväg redan tidigt på kvällen, full av förhoppningar. Kvällen började bra och redan före kl. 21 kom en älgko med sin kalv ut på mossen. Kalven försvann tyvärr ganska hastigt, innan jag lyckades få någon bra bild av den, men kon stannade kvar till lite över 22.
Sen var det bara att vänta på mårdhundarna tänkte jag. Månen sken fint och det blev aldrig riktigt mörkt. När klockan blev 2 och halv tre började jag bli orolig och tänkte att de inte kommer alls. Trött var jag dessutom och såg fram emot att få lägga mej för några timmar. Till slut, vid halv fyratiden, bestämde jag mej för att söka mej hemåt och började packa ihop. Kamerorna i väskan, luckorna fast o.s.v. När jag sedan drog på mej yllesockorna för att sätta på mej stövlarna hörde jag ett frustande ljud. Då var det en vitsvanshjort som var aldeles inpå knuten och kände på sej att allt inte var som det brukar. Den hade helt tydligt vittring av mej.
Där var det! Nu var kamerorna nerpackade och alla fyra gluggar stängda. Jag stod stel och orörlig och försökte att inte skråmma bort hjorten. Den gjorde några lovar omkring men lugnade sig aldrig riktig utan började söka sej bort. Bara en liten usel telefonbild lyckades jag få.I samma veva som jag såg hjorten försvinna såg jag först ena mårdhunden och strax därpå den andra.
Där var det, igen! Nu stack jag in handen i kameraväskan och drog ut den kamera som var lättast tillgänglig, ingen möjlighet att börja byta objektiv heller. Sedan gällde det att få upp en lucka och skruva kulhuvudet på plats utan att skrämma bort djuren. Nå det lyckades ju inte utan de stack lika snabbt som de kommit.
Då vågade jag inte mera annat än vänta och hoppas att de skulle komma tillbaka. Jag vågade inte öppna flera luckor eller plocka fram mera utrustning eftersom det kunde skrämma dem ytterligare. Jag hade i alla fall tur, mårdhundarna kom tillbaka och jag lyckades få några bilder, vilket jag är glad över.
Dessvärre höll de delvis till på den sida av gömslet där luckan var fördragen och det var omöjligt att få bilder av dem. Jag tog några videosnuttar med min lilla pocketkamera genom den lilla del av fönstret som inte är täckt med spegelfilm. Skakigt och darrigt och inte särskilt skarpt. Vilken känsla att stå där och inget kunna göra. Bara en halv timme tidigare hade allt varit väl förberett och uppriggat för fotografering. Sånt ät livet.
När mårdhundarna sedan gav sej iväg såg jag en älgtjur ute på mossen. Jag hade ju inte rätt lins för att fota den så vid det laget var jag närmast lättad av att sen den traska iväg utom synhåll.
Sedan kunde jag söka mej hemåt. På vägen stötte jag på en vitsvanshjort, en hare och två tranor som jag måste stanna och betrakta. När jag väl var i säng var klockan 06.15 och jag så upprymd att jag inte ville få sömn. Vilken tur att jag hade tur i oturen! Turen var ju att jag inte hann avlägsna mej och missa showen, oturen var givetvis att jag inte var lika väl förberedd som jag hade önskat
Under midsommarveckan hade jag hoppast få utnyttja de ljusa nätterna och fullmånen för att få bättre bilder av mårdhundarna men jag har dessvärre haft vädret emot mej. Det har varit både molnigt och regnigt. Igår såg det i alla fall lite ljusare ut och jag packade mej iväg redan tidigt på kvällen, full av förhoppningar. Kvällen började bra och redan före kl. 21 kom en älgko med sin kalv ut på mossen. Kalven försvann tyvärr ganska hastigt, innan jag lyckades få någon bra bild av den, men kon stannade kvar till lite över 22.
Sen var det bara att vänta på mårdhundarna tänkte jag. Månen sken fint och det blev aldrig riktigt mörkt. När klockan blev 2 och halv tre började jag bli orolig och tänkte att de inte kommer alls. Trött var jag dessutom och såg fram emot att få lägga mej för några timmar. Till slut, vid halv fyratiden, bestämde jag mej för att söka mej hemåt och började packa ihop. Kamerorna i väskan, luckorna fast o.s.v. När jag sedan drog på mej yllesockorna för att sätta på mej stövlarna hörde jag ett frustande ljud. Då var det en vitsvanshjort som var aldeles inpå knuten och kände på sej att allt inte var som det brukar. Den hade helt tydligt vittring av mej.
Där var det! Nu var kamerorna nerpackade och alla fyra gluggar stängda. Jag stod stel och orörlig och försökte att inte skråmma bort hjorten. Den gjorde några lovar omkring men lugnade sig aldrig riktig utan började söka sej bort. Bara en liten usel telefonbild lyckades jag få.I samma veva som jag såg hjorten försvinna såg jag först ena mårdhunden och strax därpå den andra.
Där var det, igen! Nu stack jag in handen i kameraväskan och drog ut den kamera som var lättast tillgänglig, ingen möjlighet att börja byta objektiv heller. Sedan gällde det att få upp en lucka och skruva kulhuvudet på plats utan att skrämma bort djuren. Nå det lyckades ju inte utan de stack lika snabbt som de kommit.
Då vågade jag inte mera annat än vänta och hoppas att de skulle komma tillbaka. Jag vågade inte öppna flera luckor eller plocka fram mera utrustning eftersom det kunde skrämma dem ytterligare. Jag hade i alla fall tur, mårdhundarna kom tillbaka och jag lyckades få några bilder, vilket jag är glad över.
Dessvärre höll de delvis till på den sida av gömslet där luckan var fördragen och det var omöjligt att få bilder av dem. Jag tog några videosnuttar med min lilla pocketkamera genom den lilla del av fönstret som inte är täckt med spegelfilm. Skakigt och darrigt och inte särskilt skarpt. Vilken känsla att stå där och inget kunna göra. Bara en halv timme tidigare hade allt varit väl förberett och uppriggat för fotografering. Sånt ät livet.
När mårdhundarna sedan gav sej iväg såg jag en älgtjur ute på mossen. Jag hade ju inte rätt lins för att fota den så vid det laget var jag närmast lättad av att sen den traska iväg utom synhåll.
Sedan kunde jag söka mej hemåt. På vägen stötte jag på en vitsvanshjort, en hare och två tranor som jag måste stanna och betrakta. När jag väl var i säng var klockan 06.15 och jag så upprymd att jag inte ville få sömn. Vilken tur att jag hade tur i oturen! Turen var ju att jag inte hann avlägsna mej och missa showen, oturen var givetvis att jag inte var lika väl förberedd som jag hade önskat
Kommentarer
Skicka en kommentar